Tankar om livet …

Jag sitter på en strand, blickar ut över havet, känner vinden rufsa om mitt hår, gud vad det är skönt här! Känner lukten från havet, jag älskar havet, vågorna, stranden, sanden, vinden – jag älskar naturen. Jag tänker på livet. Varför är jag här, vad är meningen med att jag – just jag – finns? Vad skall jag bidra till här på jorden? Varför behövde just jag vara med om det jag har fått uppleva, både på gott och ont. Varför blev jag drabbad av just den saken? Hur har jag kunnat bli just den personen som Jag är – vad är det som har gjort att jag är som jag är? Är det jag själv som gjort mig sån, eller är det omgivningen och uppfostran och mina erfarenheter och upplevelser som gjort mig till den jag är? Som har präglat mig. Hur skall jag beskriva mig själv? Är en kvinna som lever i ett lyckligt äktenskap sen många år tillbaka, har en son – som är världens gulligaste om jag får säga det själv! – förlorat ett barn innan det ens var född – mycket jobbigt! Var så ung då, min kille då – som är min man nu – hjälpte mig att orka stiga upp efter denna händelse! Jag tog det så hårt!  Jag bor i ett gult hus, med lämpligt stor trädgård, gillar blommor och blader mycket! Vill ha ordning och reda, lite väl mycket av en pedant – har verkligen fått jobba med mig själv, för att inte lägga ner för mycket energi på just att vara pedant, men det är svårt när man har det i blodet så att säga. Tycker faktiskt om att städa! Hur tokigt det än låter, pyntar mycket hemma – både inne och ute. Älskar kläder och skor, smink och smycken, ljuslyktor är en av mina passioner. Har 200 lyktor framme i huset, då finns det många många fler i skåpar och även ute på altanen, på bron, på husväggen hänger också lyktor. Ja, man är väl inte klok. Nog har jag upplevt både det ena och det andra här i livet, livet har inte alltid farit varligt fram med mig i min barndom, men jag hade underbara människor omkring mig som hjälpt mig och stöttat. Och några av dom var min mormor och min morfar och min underbara moster. Jag saknar dom alla så otroligt mycket, men dom finns för alltid i mitt hjärta. Där bor dom och där finns dom alltid i mig. Jag har ett arbete som jag stortrivs med – har jobbat länge länge på samma industri. Men jag har aldrig tyckt att det varit nån idé att byta jobb, för jag har ju alltid känt att jag trivs, med stället, arbetskompisarna, arbetsuppgifterna – med allt! Underbara människor jobbar där, härlig och spontan stämning präglas varje dag av. Vi trivs med varandra helt enkelt och det är nog så viktigt att man gör – man tillbringar ju stor tid av vaken tid på jobbet. Hur är jag då som människa? Jag försöker alltid vara rättvis, glad, hjälpsam, trevlig, duktig, snabb, ordentlig, jag är mån om andra människor – vill ju alltid att folk skall må bra i min omgivning, men ibland glömmer jag bort att även jag skall må bra! Ställer upp för andra – så jag glömmer bort mig själv!  Ja sån är jag!

Tillbaka till mina barnadrömmar igen!

 

Igår skrev jag ju ett inlägg om mina drömmar som barn. Men jag glömde ju några saker … en STOR dröm jag hade då … var att bli språklärarinna (älskar språk) och sen så ville jag bli arkeolog! Är helt tokig i historia … glömda och gömda platser – tänk så intressant. Mormor min sa en gång: skulle du vilja gräva ut en hel stad som ligger under sand och jord … med en tandborste! Hon menade ju att man måste ju vara så försiktig när man gräver … alla dessa gamla sakerna är ju så sköra och känsliga. Men det hade jag nog kunnat göra …

Mitt intresse för språk och historia har jag ju ännu kvar … även om mitt yrkesliv inte sysslar något alls med dom ämnena! Jag ser att min son också har ärvt detta intresse – från mig – han har lätt för sig i språk och gillar det och dessutom så är han väldigt intresserad av – då speciellt den egyptiska – historia. Hans stora dröm som barn en gång, det var att få gå in i en pyramid!!

Ja vi har olika drömmar som barn och som vuxna … men det är väl tur att vi har våra drömmar eller hur!

Vilda Västern-romantik

Av någon underlig anledning så har jag alltid gillat vilda västernromantiken. Läst mycket böcker, sett många filmer om både indianer och cowboys. Och alla dessa äventyrslystna trappers, som paddlade och red in på okänt område, bland indianer och grizzlybjörnar. Alla pälsjägare som plöjde okänd mark … säkert ett hårt liv, ofta alldeles ensam i naturen … med farliga djur, kalla vinterstormar, indianer … ensamheten, mörkret. Tänk vilken stor händelse när järnvägen kom till västern, med tunga ånglok … och visslan som tjöt i bergen …

Jag vet inte varför jag bara älskar denna tiden … men det är något visst med västern, cowboysen och indianerna, hästarna och ”pickadollorna”, sherifferna, snabbskyttarna, most wanted-skyltarna! Och inte minst detta stolta och vackra folkslag – alla dessa indianer. Har alltid älskat att se indianer, gillar deras anleten, deras svarta och långa hårman, deras fjädrar, deras skinnkläder, deras naturdyrkan, deras kunnighet och skicklighet på hästryggen och pilbågen. Men beklagar verkligen hur framtiden blev för dom, alkoholister, förtryckta i sitt eget land, undanskuffade, lurade, fråntagna allt förutom sitt ursprung! Det är en skam för det amerikanska folket och landet, att indianerna fick lida för ”den vite mannens ” skull – p g a hans förmåga att lura och skövla och mörda.

Fortfarande är det en högtidsstund när jag bänkar mig framför tv:n och ser en Vilda Västern-film, vilket sker mindre och mindre nu för tiden … därför att det knappt visas några alls! Förr kunde man ju faktiskt få sig lite västernromantik till livs!   

Som barn drömmer man också!

Speciellt en sak minns jag som jag tänkte när jag var ung och barn, det var att jag skulle adoptera något barn som det var synd om! Nu har det inte blivit så, men jag vurmar ännu för dessa barn och mitt eget barn ger jag all den kärlek och omtanke som jag bara kan. Men har nog mera att dela med mig till andra också. Jag har alltid också drömt om att jobba i nåt land som verkligen behöver hjälp, som alla dessa Läkare utan gränser och andra hjälporganisationer. Men jag tror nog att mitt hjärta skulle svämma över och brista av allt elände som finns i vår värld! Jag kan liksom inte släppa eländet ifrån mig, utan det skulle nog alltid finnas inom mig, även när jag inte är ”där”. Men annars – ja vad drömde jag om som barn. Det var nog att bli sjuksyster … och faktiskt så valde jag mellan kontor och vårdyrke en gång när det var dags för mig att ge mig ut i yrkeslivet. Nu blev det – säkert av en slump faktiskt – kontorsyrket som vann … eller så var det kanske vårdyrket som förlorade en eldsjäl – nämligen mig! Skryt skryt … förlåt det var inte meningen! Men jag är en sån där människa som ”känner” så oerhört mycket, för andra, för behövande, för djur, för människor, för gamla och barn, för nödlidande … jag känner helt enkelt med hela mitt hjärta och vill finnas till och hjälpa där det behövs. Annars vet jag inte vad jag som barn drömde om … det var nog inget speciellt egentligen, bara det ”vanliga” – att skaffa familj och barn. Vad drömde du om som barn? Att bli större kanske *ler* …  

I mitt nästa liv!

Den här texten hittade jag hos en bloggarvän … så jag ”lånade” den lite – tyckte den var så bra och tänkvärd.

I det här livet är jag en kvinna.

I mitt nästa liv skulle jag vilja bli en björn.
När man är en björn måste man gå i ide. Man bara sover i sex månader. Jag skulle kunna leva med det.
Innan man går i ide måste man äta kopiösa mängder mat. Jag skulle kunna leva med det också.
När man är en björnhona så föder man sina ungar (som är valnötsstora) i sömnen. När man vaknar är ungarna halvt uppvuxna, gulliga och kramgoa björnungar. Jag skulle absolut kunna leva med det.
När man är en mammabjörn vet alla att man menar allvar. Man klappar till vem som helst som stör ens ungar. När ungarna blir irriterande klappar man till dom med. Jag skulle väl kunna leva med det.
Om man är en björn så FÖRUTSÄTTER ens partner att man vaknar med en morrning. Han FÖRUTSÄTTER att man har håriga ben och ett överflöd av underhudsfett.

Japp . . jag blir björn i nästa liv!

Vem beundrar du mest här i världen?

Alla har vi någon som vi beundrar mera än andra. Det kan vara en kändis, skådis, musikartist, politiker, idrottsstjärna eller varför inte någon i ens egen närhet! Kanske mamma eller pappa, farmor eller mormor …

När jag var barn och tonåring – då var det min egen kära mormor som jag beundrade allra mest. För hon var en stark kvinna – som ställde upp för mig när jag som bäst behövde hjälp! Hon kunde alltid ställa allt till rätta, hon lagade godaste maten och bakade smarrigaste brödet! Hon var tryggheten personifierad för mig under min uppväxt! Och hon är fortfarande en kvinna som jag beundrar och aldrig någonsin glömmer och ofta pratar om – även om det är många många år sedan hon gick bort!

Sen har man ju under årens lopp – alltid gillat olika artister, kändisar av olika slag och inom olika områden, man har ju trånat efter alla möjliga och omöjliga manliga förebilder inom kändisvärlden! Men dom är ju liksom inte på riktigt …

Varför beundrar man olika personer? En del bara för att dom gjort bra musik, eller bra filmer … andra för att dom verkligen uträttat nåt bra för många, jag tänker då på alla frivilliga volontärer som reser ut i världen där någon katastrof just inträffat – och verkligen hjälper människor – sådana beundrar jag – även om dom inte är kändisar i rätta bemärkelsen!

Sen så har man ju alltid någon närstående som kanske är en förebild att verkligen beundra – som min mormor då!

Vem beundrar du mest då –

               – har du någon som du ser upp till – eller har haft?